det övernatuliga

det övernatuliga

Jag har den senaste tiden blivit allt mer nyfiken på spiritualitet. Många människor genom historien, under olika perioder och från olika platser, pratar om någonting som är större än varje individuell människa. Länge trodde jag, likt Michael Pollan, att motsatsen till spirituell är materiell. Alltså att vi antingen tror på en spirituell, övernaturlig, värld eller på en materiell värld där allting är materia. Men nu när jag läst och vet mer så verkar motsatsen till spirituell vara egoism. Aldous Huxley skriver att ”the aim of spiritual training is to make people become selfless in every circumstance of life”.

Spiritualitet verkar inte vara så mycket hokus pokus som jag fått lära mig genom livet och som vi vetenskapligt lagda medborgare gärna tror. Att vara spirituell innebär snarare att erkänna att alla människor är medvetna varelser och att vi har en kärna inom oss som gör att vi kan fundera, eller som gör att vi kan fundera över att vi kan fundera. Vi kan tänka ’shit, jag kan tänka’.

Att vara spirituell är att se att vi lever och vi tänker, och att varje människa är livs levande. Det som finns inom mig finns också inom dig, lika väl som det finns inom alla andra oavsett vilket land vi kommer ifrån eller vad vi tror om universum. På ett sätt är det helt galet att vi människor är medvetna, en stor smäll för 14.8 miljarder år sedan och vips så finns vi. Ingen vet vad vi kommer ifrån, helt plötsligt bara existerar vi och ingen har någon aning om vad som hände. Men samtidigt så är inte det mänskliga medvetande så mycket hokus pokus som vi ibland får det att verka. Spirit, vårt medvetande, är magiskt, men betyder det att det inte finns? Vi tror gärna på bänkskivor och gardiner men vi tror inte på det övernaturliga, inte ens om vi definierar övernaturligt som tankevärlden eller det mänskliga medvetandet?

Vetenskapen kan inte förklara hur vi kan vara medvetande eller hur relationen mellan sinnet och kroppen ser ut, relationen mellan mind and matter. Då är det kanske enklare att säga att det inte finns. Men det är bananas.

Bara de senaste 20 åren så har forskningen hittat ett nätverk i hjärnan där de menar att vår självbild och vårt ego sitter. När vi funderar över andra människor så minskar aktiviteten i den delen av hjärnan. Erfarna meditatörer har långt mycket mindre aktivitet i den delen än de som inte mediterar. Därför är det också enkelt att se hur de är mer spirituella och mindre egoistiska. Deras ego krymper och de blir mer mån om mänskligheten i stort. Deras medvetande är inte viktigare än någon annans medvetande.

Det som munkar, helgon, shamaner, präster, har vetat i tusentals börjar vi nu kunna bevisa med hjälp av framsteg inom forskningen så som hjärnscanner och med hjälp av psykadeliska droger som psilocybin och LSD.

Så vad är det vi inte tror på när det kommer till spiritualitet? Det du inte tror på är din egen bild av vad spiritualitet betyder.

Vad menar du när du säger övernaturligt? Menar du all den mörk materia som utgör 95% av universum? Eller menar du spöken? Eller menar du hokus pokus och trolleri, sånt som Joe Labero låtsas kunna skapa? 

Om vi säger så här: ’gud är en skäggig gubbe på ett moln’. Då är det klart att vi inte tror på gud. Men om vi säger så här: ’gud är det som gör att jag kan tänka’ så känns det konstigt om vi inte tror på gud eftersom vi faktiskt kan tänka? Eller du kanske är en död robot utan medvetande? Du har själv skapat en bild av gud som du sedan säger att du inte tror på, men andra människor har andra bilder av gud som inte är lika märkliga som din bild. Kanske 🙂

Kommentera

Proudly powered by SpiceThemes